Sven-Åke minns HBK-tiden

Artisten Sven-Åke Landgren minns HBK-tiden. Under tre säsonger spelade Sven-Åke Landgren i HBK. Senare har hans son Andreas spelat här och i dag har han ett släktband långt in i HBK-familjen.

Redan som 14-åring gjorde Sven-Åke Landgren seniordebut i Ängelholms IF som då spelade i div. 4.

- Visst var det ungt. Dåvarande tränaren Lars-Göran Persson pratade med minabröder, som spelade där, att de skulle locka med mig, för jag var väl en talang. Jag minns första träningen när vi tränade styrketräning i ishallen innan vi sprang till Sibiriens sandstrand och tillbaka. Jag minns att jag inte kunde gå på tre dagar. Det var min första kontakt med seniorfotbollen, säger Sven-Åke, som tack vare sin unga ålder fick spela i många lag.


- Jag spelade både i pojk, junior och A-lag, så under ett år blev det inte mindre än 78 matcher. Det blev knappt någon träning.

Han gick över till Helsingborgs IF och fick sommaren 1975 debutera i A-laget, då han endast var 17 år.


1978 gjorde han lumpen och gick då tillbaka till Ängelholms FF, som klubben nu hette efter en sammanslagning med Skörpinge GIF. Under den säsongen tog sig laget upp i div. 3 men för Landgren blev det en återgång till HIF.

- Det blev aldrig något allsvenskt spel för HIF under mina elva år i föreningen och nästan 350 matcher. På den tiden var det lite annorlunda, det fanns mer klubbkänsla. Visst hade jag en del förfrågningar, men nej, det blev inget, jag var nog lite för bekväm, tycker Sven-Åke.


Men hösten 1986 ringde Stig Nilsson till Sven-Åke för att höra om han kunde tänka sig att gå över.
- HIF hade då ramlat ner ett snäpp och då funkade det inte längre, så jag kände att det är bara att testa på.

- Jag hade en fantastisk tid där, HBK var väldigt familjärt. Alla som jag pratar medger bara beröm om föreningen, jag med.


Någon flytt blev det inte till Halmstad utan det var samåkning med Jonas Dahlgren och Mikael Martinsson men sista säsongen var han ensam att köra fram och tillbaka.
- Det var aldrig tal om någon flytt upp. Jag jobbade som idrottsplatsvaktmästare och fick lov att vara ledig när jag behövde, säger han och minns att då var inte E6:an utbyggd på samma sätt och visst kunde det vara tufft under vinterhalvåret.


Det blev sex mål under sina år i HBK för Sven-Åke som bl.a. avgjorde seriefinalen borta mot Mjällby AIF 1988.
- Jag gjorde inte så många mål men hade ett hyfsat vänsterskott. Många som är vänsterfotade har ett bra tillslag med vänstern. Däremot var min höger bara ett stödjeben.

- Alla mina tre år i HBK är ett väldigt bra minne från elitfotbollen, då vi var två år i Allsvenskan, säger Sven-Åke som bjöd publiken på tunnlar, klackar, skruvade inlägg – han var en artist.


- Det är kul att folk fortfarande kommer ihåg mitt spel, då har jag gett lite avtryck. I dag finns inte tid till det som jag höll på med. Det är roligt när folk vill prata om gamla tider.

När han lämnade HBK hade han förhoppningar att komma tillbaka till HIF men så blev inte fallet.


- Jag var bara 32 år, i dag är det ingenting, men de ville inte. Antingen tyckte Bosse Nilsson (tränaren) att jag var för gammal eller för dålig.


Istället valde han att bli spelande tränare i ett annat HBK – Höganäs BK.
- Jag var först i Höganäs och sen i Gantofta, för att senare komma tillbaka till båda föreningarna igen.

I båda föreningarna var han i rätt många år som var på div. 4-5 nivå. Senare tränade han även bl.a Helsingborgs Södra på div. 3-nivå.


Hans son Andreas har varit med i HIF i många år med gjorde även ett gästspel i HBK under 2013.
- Vi har många gemensamma saker. Båda har spelat i HBK, vi har connection i HIF med många matcher och där jag blev Årets HIF:are 1986 och han blev det för några år sedan. Vi är de enda far och son som svarat för den bedriften.


- Det har gått bra för honom men har haft en del otur med skador. Så nu kör vi rehab på arenafysen, inte ens där blir de av med pappan och sonen, skrattar Sven-Åke, som själv har haft ryggproblem i flera år.


- Tyvärr kan jag inte sitta på Olympia så jag får följa dem via tv-apparaten och ibland är jag nere på någon träning.


Han gläds åt att HBK lyckats för han har känslor kvar för föreningen.
- Det blev ett annorlunda steg i min karriär. Ofta blev det att jag fick bo kvar också, då var det Grand Hotel rum 320 som gällde på helgerna, det var sviten, minns Sven-Åke.

Undertiden i HBK hade han Stuart Baxter som tränare under de sista två åren. Han hade han spelat med honom i HIF tidigare.


- Det var en tuffing som inte lade några fingrar emellan. Han var skön att ha i sitt lag. Jag kommer ihåg att hans pappa Bill var tränare i Råå IF och precis innan vi skulle mötas under hösten fick Bill sparken. Vi fick en straff i slutet och fast han inte var straffläggare så tog Stuart hand om detta och gjorde mål. Sen sprang han fram till deras bänk för att jubla, han vill skicka ut de ur serien, skrattar Sven-Åke.

- Han är fantastisk och en jättetrevlig person. Som tränare testade han nya udda grejer. Vi började köra mycket styrketräning och det var alltid han som ledde det genom att köra själv. Då kunde man inte mygla, för man ville inte vara sämre än honom, säger Sven-Åke.


En annan gemensam nämnare mellan Sven-Åke, sonen Andreas och HBK är Stig Nilsson. Det var Stig som tog Sven-Åke till HBK och numera är Andreas sambo med Stigs barnbarn, Moa.
- Jag visste inte om det från början, det bara dök när vi pratade om att jag spelat i HBK. Då kröp det fram, det är väldigt speciellt. Jag skickade lite gamla artiklar om mig och Stig till Moas familj.


Moas bror, Måns, tillika även Stigs barnbarn, sitter ju med i HBK-styrelsen och Sven-Åke skickade ett grattis på kvällen när avancemanget var klart.


Föreningarna har ju haft några speciella kvalfighter under senaste åren och det har inte varit lätt för familjerna. Sven-Åke och Andreas med rötter i HIF och Moas familj i HBK.


- Åsa, Moas mamma, visste inte vilket ben hon skulle stå på, men det blåvita hjärtat är trots allt större, säger Sven-Åke Landgren avslutningsvis.


SVEN-ÅKE LANDGREN

Född 28 oktober 1958.

Från Helsingborgs IF 1987, till Höganäs BK 1990.

Allsvenska matcher/mål: 35/2. 

Div. 1-matcher/mål: 24/4.