HP-dribblern 1992. Cupguld och Årets Kvast 1995. Dubbla SM-tecken. Landskamper. Årets målvakt år 2000. Tidernas längsta allsvenska ”nolla” – 20-årsjubileum faktiskt i dag! Och sonen Rasmus Wiedesheim-Paul i nuvarande a-trupp. Var börjar man en intervju med denne ur-HBK:are? Kanske on the road?
”Pappa kör lastbil, jag kör lastbil. Pappa spelade fotboll, jag spelar fotboll”, sägs Håkan ha sagt någon gång. Kan det stämma?
- Ja, det kan jag nog ha sagt för det är alldeles sant. Pappa är pensionär nu men har ägnat sig åt lastbilar och maskiner i hela sitt liv. Även jag har alltid kört lastbil. Och pappa stod i mål i Rydö (Rydöbruks IF) precis som jag så visst har jag gått i hans fotspår. Han nådde inte lika långt fotbollsmässigt, han var duktig men inte lika flitig som jag, han tog det inte på samma allvar. Jag tog hans plats i a-laget när jag var 15. Han tyckte såklart det var något år för tidigt men det var dags för mig, farsan hamnade i b-laget, skrattar Håkan.
Men hur var det med lastbilskörandet?
- Jag började på Hyltebruks Transport som 19-åring 1990, samma år som jag gick till HBK. Sen dess har jag alltid gjort mina rundor så fort jag har haft möjlighet. Jag sitter i en lastbil just nu, faktiskt! Jag är på en körning till Södertälje. Vi har fullt upp trots pandemin. Det är mycket med dagligvaruhandeln, det är nästan fler körningar nu än annars.
Nere i Schweiz 1990 med HBK-kompisarna Niklas Gudmundsson och Fredrik Andersson.
- Just nu är det mest detta jag sysslar med eftersom skolverksamheten med Jonas Thern ligger litegrann på is för närvarande. Jonas och jag har hållit på med akademin Calcio Academy i åtta år med verksamhet i Värnamo och Osby. Vi har drivit skolverksamheten som ett internat i Osby i fem år men avslutade nyligen avtalet med kommunen. Det var en gymnasieskola med fotbollsinriktning med spelare från hela Sverige. Det har varit väldigt roligt och lärorikt och jag tror också vi har stått för en väldigt bra fotbollsutbildning för ungdomarna, men verksamheten ligger som sagt på is. Jonas är förresten den ende allsvenska tränare som har petat mig från en startelva. Och den mannen har jag alltså ett bolag med, säger Håkan och skrattar åt kompisen och före detta tränaren (HBK 2002).
Fortfarande snack på stan – men framtiden mer intressant
Men lastbilschaufför och delansvarig för fotbollsakademi i all ära, det är som målvakt i Halmstads BK de flesta minns honom.
OS-landslaget 1991. Håkan är längst till vänster. På bilen syns även HBK:arna Pascal Simpson, Niklas Gudmundsson och Niclas Alexandersson.
- Nja, de unga idag har knappt koll på Fredrik Ljungberg och än mindre på mig. Men visst, vissa generationer vet ju vem jag är och minns mig som spelare och det händer att folk kommer fram på stan och vill snacka. Det är bara roligt när det händer, jag snackar gärna gamla minnen! Men för egen del är det där ingen stor sak idag. Det är en tid som har varit. En fantastisk tid, HBK:s kanske bästa period någonsin och det finns i historieböckerna. Men jag har inget behov av att förknippas med det idag. Var sak har sin tid.
Här finns alla artiklar om gamla HBK-profiler.
- Då är det roligare att blicka framåt! Och jag tycker det är enormt roligt att följa alla unga som kommer nu. Ja, och så har jag ju Rasmus så jag har en naturlig koppling till fotbollen och HBK även nu. Kanske är det den kopplingen, tillsammans med att jag fortfarande är i branschen via fotbollsakademin som jag inte tänker så mycket på min egen tid som spelare. Det är så mycket annan fotboll att tänka på!
Finare pris än Rasmus
Så hur ser han på karriären och framgångarna idag, var finns medaljerna, till exempel?
- Haha, ja det är inget jag har framme i alla fall! Det är kul att ha dem och ta fram och kika på ibland, precis som gamla tidningsurklipp, men det är sällan. Dessutom minns jag faktiskt det mesta ändå, jag kan nästan återskapa matcher i mitt huvud. Det sitter där, liksom.
Superettan-match 1992 på Österås IP mot IFK Hässleholm.
- Men visst är det kul, som sagt. Årets målvakt år 2000, det är fantastiskt roligt att ha fått. Och HP-Dribblern, särskilt som Rasmus också fick den nu. Jag tror att vi är de andra far-och-son som har fått priset, Lars Olof och Mats Jingblad var de första, så det är lite speciellt. Jag brukar förresten reta Rasmus lite. På min tid fick man en stor, tung bronsstatyett, men Rasmus fick något mycket mindre och billigare, skrattar Håkan retsamt men kärleksfullt.
Spets – a och o
Vilka egenskaper är det egentligen som krävs för att bli en bra målvakt? Och vilka egenskaper hade just Håkan?
- Man måste ha någon spets. Det är samma för utespelare. Ta en sån som Ljungberg. Han hade inget vidare skott och var ingen stor huvudspelare. Men han hade en enorm spelförståelse och ett driv med bollen. Det tog honom till Arsenal och landslaget.
Håkan i action vid matchen mot Parma i oktober 1995 på Gamla Ullevi.
- Med en spets så har man förutsättningar för att bli bra. Men det krävs en inre drivkraft också, den måste du verkligen ha. Och vinnarskalle. Det var nog vinnarskalle som hela min HBK-generation drevs av. Vi hatade verkligen att förlora, även jag. Om man pratar rena målvaktsegenskaper så levde jag väl på att jag var reaktionssnabb och hade lång räckvidd. Jag var verbal och styrde backlinjen. Sen hade jag inte alls de fötter som en målvakt måste ha idag. Men det var annorlunda då, vi tränade inte fötterna på samma sätt.
Om spelarutveckling
Först som 19-åring kom alltså Håkan till HBK. Kanske också där en liten skillnad jämfört med idag då många har bråttom att söka sig till större klubbar.
- Det där är en balansgång. Å ena sidan kan det vara bra att spelare stannar lite längre i småklubbarna, det bidrar till jämnare och bättre ungdomsmatcher för alla. Men å andra sidan så kan den större klubben ofta erbjuda en bättre träningsmiljö.
1997 mot AIK på Örjans vall. HBK:aren i bakgrunden är Jesper Mattsson.
- Idag är det hursomhelst fler ögon där ute, klubbar, agenter och scouter har koll på spelare i större regioner och i yngre åldrar. Branschen är förändrad. För min egen del, vem vet om jag hade kunnat bli bättre om jag hade kommit till HBK tidigare? Jag hade Roland Sjöström som tränare i Rydö, han var gammal halmiatränare och långt före sin tid. Men ingen vet. Jag har sett så mycket ungdomsfotboll genom samarbetet med Jonas och jag vet att man måste utöka träningsdosen för att bli bättre, det finns inga genvägar. Så det är svårt att säga att det inte skulle vara en fördel att komma till en professionell miljö tidigt. Det kanske utarmar lite runtomkring som sagt, men det finns sätt för de större klubbarna att motverka det. Man kan samarbeta med mindre klubbar, anordna tränarutbildningar, ha spelarutbyten och liknande. En spelare kan gå till HBK och kanske återvända till sin gamla klubb om spelaren stagnerar för att senare komma till HBK igen. Det går oavsett inte att stoppa drivna ungdomar med en eld som brinner. Sådana spelare kommer alltid söka sig till HBK, funderar Håkan.
”Lojalitet” – igår och idag
253 allsvenska matcher för HBK säsongerna 1990-2002. Man ser sällan spelare i samma klubb i så många år idag.
1998 mot Västra Frölundas Christian Lundström, som skrev på för HBK men aldrig fick spela i allsvenskan för HBK. I bakgrunden Torbjörn Arvidsson.
- En skillnad är att fotbollen inte var ett yrke på samma vis förr. Många jobbade vid sidan av. Idag är det mer som ett jobb, vilket som helst. Och vad man än jobbar med, på kontor eller annat, när ett större företag kommer med ett erbjudande så kan man lockas av den utmaningen.
- ”Klubben i hjärtat” hette det förr. Efter alla mina år i HBK och med Rasmus och även min minsting i P10 så ja, självklart är HBK klubben i mitt hjärta, det finns liksom inget annat. Hela mitt och min familjs liv har präglats av HBK. Men för de flesta idag är det i mångt och mycket ett jobb, en karriär, och många vill bara framåt.
I dag (7 maj) för 20 år sedan slog han det allsvenska målrekordet på 808 minuter.
- Dessutom är det viktigt att komma ihåg det andra perspektivet. Där man kanske har en spelare som inget hellre vill än att förlänga, som verkligen är ”lojal”, men där klubben vill avsluta. Så det är inte riktigt rättvist att förvänta sig lojalitet av en spelare.
Åren efter HBK
Efter alla år i HBK valde Håkan själv just en sån utmaning när han gick till AIK inför säsongen 2003.
- Ja, det var spännande. Jag tänker särskilt på derbyna med 35000 åskådare, det var häftigt. En sak som inte riktigt framkom när det gäller övergången var att jag var Bosman, jag var fri att gå utan övergångssumma. Men HBK fick betalt ändå, 800000 har jag för mig att det var. AIK valde att göra så trots att de inte behövde. Det var ett bra sätt att lämna för mig, att ge tillbaka. Men det är verkligheten idag, spelare kommer och går. Det är en utmaning men också en möjlighet för klubbar. Verksamheten måste vara så bra att när den ene lämnar så levererar man nästa.
Håkan vid matchen mot 1860 München i UEFA-cupen 2000.
Håkan var i eliten i många år men bara en kort sväng i utlandet.
- Efter AIK fick jag 2005 ett erbjudande att hjälpa ett cypriotiskt lag (Paralimni) som sladdade i tabellen. Jag nappade och det var en väldigt rolig tid. Att leva på Cypern var fantastiskt! Längsta bortaresan 1,5 timme, bra planer och bra driv i laget. Det var flera duktiga spelare i laget också, såna som rundade av där på ålderns höst. Klubben ville förlänga men Rasmus skulle börja skolan och vi ville att han skulle ha en bra och trygg skolgång så vi valde Sverige igen, berättar Håkan som avslutade karriären med kortare sejourer i IF Elfsborg, BK Häcken samt Malmö FF.
Fler utlandschanser fanns, men ratades
Idag har flera nya ”marknader” öppnats upp för fotbollsspelare som vill testa något nytt. Hade chanserna till fler utlandsäventyr varit större för en spelare som Håkan idag?
Från matchen borta mot Benfica 2000.
- Det tror jag. Det var inte lika vanligt då, det kändes som en större grej och man var lite försiktigare kanske. Även jag. Men jag hade mina chanser. Vid ett tillfälle ville till exempel Real Zaragoza ha mig men jag var inte riktigt redo. Jag var nog lite hemmakär. Och jag hade fler erbjudanden. Bland annat från Ryssland och det var ganska nära. Men detta var länge sen och Ryssland kändes lite ”lurigt”, kanske inte alldeles tryggt. Ja, sen var det allt möjligt. Allt från Danmark och Norge till Brasilien. Men det blev inget. Jag hade det bra i Halmstad. Vi spelare umgicks privat, både dag- och kvällstid. Det var en fantastisk gemenskap. Dessutom låg vi långt framme sportsligt. Det skulle mycket till för att lämna allt det.
- Visst skulle man kanske kunna tänka att om man hade gjort si eller så så hade saker kanske blivit annorlunda. Men å andra sidan, om inte Stig Nilsson hade varit och tittat när Rydöbruk tog emot Chelsea i en träningsmatch och upptäckte mig så hade jag kanske aldrig hamnat i HBK och vunnit sm-guld och fått alla minnen och vänner därifrån. Det går liksom inte att föreställa sig livet utan allt det. Jag är priviligierad.
HBK på rätt väg!
Håkan tillhörde en gyllene generation. Sedan dess har HBK halkat ned något snäpp. Är framgång åter möjligt?
Håkan var avstängd några matcher i slutet av 2000 och fick här fira en seger vid sidan om med Mikael Gustavsson (Rosén) och Stig Nilsson.
- Man ska inte hålla på och tjafsa om att det var bättre förr men vissa saker var faktiskt bra och det är inte fel att ta tillvara, förädla och försöka återskapa det. Det har varit lite turbulent i HBK en tid och sporten har inte gynnats av det. Men nu är klubben absolut på rätt väg. Ta Pelle till exempel. Han har drivit upp ett företag från grunden till något riktigt stort och han är en viktig ingrediens. Jag känner ju till honom väl eftersom jag är i samma bransch via Hyltebruk Transport. Ödmjukheten, den har han. Förmågan att entusiasmera och få med sig många på resan, allt det där representerar han. Och Micke Kaller, han är ju ödmjukheten själv. Han har gjort så otroligt mycket för Halmstads Bollklubb men vill aldrig kännas vid det eller tala om sig själv. HBK är nu på väg att hitta tillbaka till den grund som fanns även under min tid och det känns riktigt bra.
Tillbaka på Örjans vall 2003 när han spelade i AIK-tröjan.
- Visst, ekonomin är en utmaning, men fortsätter HBK som nu och förädlar talanger och vågar satsa på dem så ska detta bli bra. När det rullar igång så blir det till en väldig kraft. Sportsligt ser det spännande ut redan i år. Och även på lite sikt ser det bra ut, HBK har stor kvalitet ner i åldrarna på ungdomssidan. Vi är på rätt väg.
Det allsvenska rekordet
808 minuter. Det är lång tid i fotboll. Och precis så länge höll Håkan nollan hösten 1999 och våren 2000. Ett allsvenskt rekord som han i dag satte för exakt 20 år sedan.
- Haha, ja det är självklart roligt att rekordet står sig! Isak Pettersson var nära förra året och jag sa till honom; Rekord är till för att slås. Han svarade att det menar du inte, men det gjorde jag faktiskt. De man känner och tycker om unnar man ju framgång. Men absolut, jag är glad och stolt över mitt rekord. Men rekord är inte helt rättvisa. Fotbollen förändras, det görs lite fler mål idag så det går inte att jämföra olika epoker.
Håkan var målvaktstränare i HBK under några år.
- Det var förresten en inte helt ordinarie målvakt i ett annat lag på den tiden, jag nämner inga namn, som sa nåt i en tidning om att rekordet inte borde räknas eftersom det sträckte sig över två säsonger. Tidningen kontaktade mig och berättade detta men jag svarade att han inte ska snacka. Jag höll nollan i åtta raka men han fick knappt ens spela åtta raka! De skrev mitt svar i tidningen och jag var själv ganska nöjd med repliken, vi var några stycken på den tiden som var ganska bra på att snacka och retas lite, säger Håkan och myser åt minnet.
- Men alltså, vi hade en bra period i laget. Lite flyt hade jag väl också, det måste man ha. Killarna i backlinjen sa att det var de som spelade bra och att det var deras förtjänst. Visst, det var kanske deras förtjänst men isåfall bara för att med en sån backlinje kunde man för tusan inte slappna av en enda sekund, man fick vara på tårna nonstop för bollarna kunde komma precis hursomhelst, säger Håkan och skrattar gott.
Målvaktspsykologi
Anfallare pratar ibland om känslan att kunna göra mål på precis allt. Var det en liknande känsla Håkan hade under denna period: det går inte att göra mål på mig?
- Nja, kanske inte riktigt ändå. Det konstiga med det där är att det första man gör i en match kan vara så avgörande. På uppvärmningen kanske allt känns skit men så gör man något bra tidigt i matchen och kommer rätt in i det. Andra gånger kan man känna att satan vad het jag är idag! Men sen går allt åt skogen i matchen.
Guldet firades 2000 med sin ettårige son Rasmus, numera anfallsspelare i HBK:s A-lag.
- Men absolut, det är mycket psykologi. Förmågan att tänka rätt och positivt är viktig. Men det är svårt! Ta en sån som Hasse Eklund. Han gjorde verkligen alltid mål på mig. Klart att det satte sig i huvudet. Sen fanns det andra som aldrig gjorde mål på en, då får man ett övertag. När man fick chansen så kunde man kanske till och med passa på att viska en sån spelare i örat; Nej du, inte idag heller! Då blir det mentalt tyngre för den spelaren.
Tillsammans med Jonas Thern när de var ledare i Landskrona BoIS 2017.
- Så ja, känsla och psykologi är viktigt. Ibland hamnar man i zonen och får flow. När det infinner sig är det underbart. Jag saknar den känslan. När jag sitter på Örjan och tittar så saknar jag det, definitivt. Om jag fick chansen så skulle jag direkt vrida tillbaka klockan för att få stå där i målet på Örjan igen.
Fotbollen förbrödrar
Det där med viskningen. Var Håkan en retsticka?
- Nej, det var jag inte. Det snackas på plan och även jag snackade en del, jag hade temperament, men jag lade oftast band på mig själv. Jag har heller aldrig gillat de där uppenbara psykningsförsöken som att gå fram till straffläggare och annat, det ser illa ut. Det tuffaste man kan göra som målvakt, det som verkligen sätter griller i huvudet på anfallare, det är ju när man räddar bollarna. Det behövs inte mycket mer än så.
Håkan hann med kortare karriärer i Häcken, Malmö och Elfsborg. Här får han rött kort av domaren Martin Ingvarsson i en match 2006 mellan Elfsborg och Göteborg.
- Dessutom, på min tid var spelarna ofta i sina klubbar i allsvenskan i många år. Man kunde inte hålla på och bete sig illa för man lärde ju känna varann. Att vara allsvensk spelare var något som förenade oss. Jag kände det tydligt vid uppvisningsmatchen i juli förra året. Den där ett gäng före detta bollklubbare och blåvittspelare samlade in pengar till forskning om ALS, den sjukdom som vår gamle lagkamrat Stefan Lindqvist drabbades av och senare också tragiskt gick bort i. Trots att omständigheterna var sorgliga så var det fint att träffa sina gamla kolleger från IFK. Det var förbrödrande på något sätt. Och Stefan själv var så nöjd med alltihop. Det blev ett vackert minne. Spelaren Stefan var fantastisk. Och som människa… Han var helt underbar.
- Och apropå förbrödring så är vi ett gäng före detta HBK:are som håller ihop och träffas nån gång varje år. Det vi har upplevt tillsammans i och med HBK har betytt så oerhört mycket för oss. Det är något man för evigt har gemensamt.
Rasmus – en ambassadör
Många av de där känslorna har Håkan uppenbarligen fört vidare till sina barn. Inte minst till äldste sonen Rasmus Wiedesheim-Paul som tar stort ansvar och ställer upp för klubben i alla möjliga sammanhang som en sann ambassadör för klubben, helt utan personlig vinning.
Jubel efter cupguldet 1995 när AIK besegrades med 3-1 på Gamla Ullevi. Håkan står längst bak.
- Jo, HBK har en stor och viktig plats i vår familj men jag vill inte ta åt mig ära för något av det där. Rasmus är en väldigt ödmjuk person och han ställer gärna upp på sånt som kan betyda något för andra. Han har bra värderingar på det sättet. Jag vet inte var han har fått det ifrån. Sin mamma, troligen. Eller kanske brevbäraren, skrattar Håkan!
Fotbollspappan Håkan Svensson
Så vad för slags fotbollspappa har Håkan varit?
- Äh, jag har mest bara låtit honom lira. Det har inte varit mycket snack om hans insats i enskilda matcher genom åren. Det är klart, han har frågat ibland och då har jag svarat. Jag har ju sett mycket fotboll, som målvakt har man alla spelare framför sig och man ser allt som händer på planen. Det finns sånt som man kan överföra men jag har känt att allt måste komma inifrån, från honom själv. Jag kan inte påverka nämnvärt, knappt ens i marginalen.
- På senare tid har Rasmus däremot pratat lite med Jonas Thern som med sitt exceptionella fotbollsöga och som expert på ungdomar har följt Rasmus. Ibland har Jonas haft vissa tankar. Men framförallt har Rasmus haft mycket bra ungdomstränare hela vägen. Han har tillhört bra grupper. Sead, Gabbe Gudmundsson med flera. Det har varit en bra miljö. Som person är han lyhörd och med en fruktansvärd vilja för det här. Han har inte behövt mig och behöver mig inte nu heller. Jo förresten, han behöver mig till att tömma diskmaskinen och såna saker för han bor ju fortfarande hemma!
- Tummen mitt i näven har han också, han kan inte ens tvätta bilen själv! Själv körde jag bil hemma i Rydöbruk redan när jag var 13. Gjorde man inte det i Rydöbruk så ansågs man konstig. Jag tror till och med polisen kände till det och det var inga konstigheter. What happens in Rydöbruk stays in Rydöbruk, skojar Håkan.
Far och son, med samma märke på bröstet
Håkan Svensson och Rasmus Wiedesheim-Paul. Båda fantastiska fotbollsspelare, var och en på sitt sätt. Den ene med en stor karriär ”på hyllan”. Den andre på god väg, med väldig hunger och det mesta framför sig. Och så minstingen, även han i rätt färger. Hur ser en äkta HBK-familj ut om inte just precis så?
HÅKAN SVENSSON
Född 20 januari 1970
Från Rydöbruks IF 1990, till AIK 2003
Målvaktstränare 2014-16
UEFA-matcher/mål 23/0
Allsvenska matcher/mål 253/0
Kvalsvenskan matcher/mål 15/0
Div.1-matcher/mål 13/0
SM-guld 1997, 2000, lilla silver 1995, 1999, brons 1998, cupguld 1995
HP-Dribblern 2002, Årets Kvast 1995
Årets målvakt 2000
Allsvensk i AIK 2003-04 (51/0), IF Elfsborg 2005 (7/0), BK Häcken 2006 (2/0), Malmö FF 2006 (1/0)
OS-deltagare 1992
Landskamper 3 A, 5 U
Fotnot:
Efter att ha vunnit de fyra första matcherna 2000 med målskillnaden 8-0 så spräckte Örgrytes Magnus Källander nollan i matchens 79:e minut. Stefan Selakovic som hade gjort sex av de åtta målen fick en gyllene chans att kvittera i matchens 85:e minut men missade straffen. ÖIS vann matchen med 1-0.