HBK:s ungdomsserier från förr

Milan mot Inter, Palermo mot Cardiff, Udinese mot Atalanta, Star mot Derby o.s.v. Vad var detta för något? Detta kunde vi läsa i Hallandspostens idrottssekreterare på lördagarna i slutet av 50-talet. Det var matcher på civila flygfältet, och för den oinvigde kunde man tro att det var internationella matcher på mycket hög nivå. 

Vi som var med, och vi var många, visste att HBK:s ungdomsserier hade kommit igång igen efter sommaruppehållet. Matcherna på civila flygfältet var en utveckling av den gigantiska satsningen på ungdomsfotbollen, som gjordes av Halmstads Bollklubb efter den fantastiska prestationen att från div 2 gå upp i allsvenskan och ta Stora Silvret. 

Stans alla fotbollsintresserade pojkar kallades till en träff på Örjans vall där vi delades upp i lag, som hade de dåvarande spelarna i HBK som lagledare. Det var lag Sylve, lag Östen, lag Westergren, lag Gunnar Johansson o.s.v. Vi delades upp i sjumannalag allteftersom vi höll ihop i klasslag och kvarterslag. Matcherna spelades på Örjans B-plan och skridskobanans grusplan. 

När lag Westergren mötte lag Gunnar Johansson var det flera tusen personer som åskådare. Det var dessa två lag som dominerade intresset på Örjans Vall med stans bästa ungdomsspelare i Christer Petersén, och Lars Göran Karlsson som ett tidigt radarpar i lag Westergren. Denna uppskattade match spelades på Örjans A-plan som förmatch till en av HBK:s hemmamatcher (där av publiksiffran) och vanns av Lag Westergren. Antal lag utökades och snart fanns det inte lagledare, eller planer så det räckte, utan HBK:s ungdomsserier fick söka andra ledare och planer för sin växande verksamhet.

Då tog HBK:s Valter Bång tag i saken och samlade några eldsjälar i Åke ”Hembergs” Svensson. Roar Tonning, Göte ”Skräddarn” Nordstrand, Rolle Karlsson och Klas Jalhed. Dessa eldsjälar lade ner ett fantastiskt arbete, och bar upp hela denna gigantiska organisation som med sina ca 500 fotbollsspelande pojkar, är det absolut största ungdomsarrangemang någonsin i Halmstad. 

Halmstad kommun släppte till mark på civila flygfältet och sex stycken sjumannaplaner anlades och således kunde tolv lag spela matcher samtidigt. För att det skulle bli ordning med alla dessa nya lag anmodades vi att hitta på nya namn. Italienska ligan blev dominerande med lag som Milan, Genua och Udinese, men även engelska ligan var väl representerad i lag som Bolton, Arsenal, Preston, Derby och Fulham som exempel. Några udda namn som Wienna, Star och Pro Pratia förekom, men eftersom det var bra lag sågs de med respekt av motståndarna. 

Problemet med domare till alla dessa matcher löstes på ett mycket revolutionerande sätt. Det hände att Rolle Karlsson och Roar Tonning dömde två matcher samtidigt. Det gick bra då spelarna uppträdde mycket exemplariskt och det förekom inget fusk. Vi ville hellre ha det så än att någon match skulle bli inställd. Några av papporna som fanns där som åskådare ställde också upp på ett för fotbollen bra sätt. Det förekom klart lite ”jäv” vid dessa tillfällen med det fick vi stå ut med. 

Nu hördes ett herrans väsen från kvarteren utmed Tylösandsvägen. Det var Fulham med Royen Jacobsson i spetsen för Kenneth ”Bobben” Svensson, Göran Fagerberg och Gunnar Möller bl.a. som kom cyklande färdigklädda. Fulham stod för kvalité även på dräkterna och de hade sålt 1-99-lotteri själva, så de hade skaffat egna dräkter. De ville slippa klä om på de små gräskullarna som fanns lite varstans runt fotbollsplanerna. 

De mötte Derby med Lasse Lindroth som suverän försvarsspelare och Derby släppte sällan in några mål. Fulham behövde vinna med två mål för att vinna serien, men tyvärr så blev det bara oavgjort 0-0 viket innebar att Bristol vann deras grupp med ett mål. Derby förväxlades någon gång med Linköpingslaget med samma namn, som det engelska laget Derby, som är ett av Englands mest anrika lag och grabbarna i Halmstad representerade laget med respekt och vördnad. 

Fulham hade dock alla seriers snyggaste tröjor vilka var rödsvartrandiga och påminde om Milan. Lördagen efter denna spännande match hände det andra spännande saker utanför planerna. När Preston mötte Charlton hände något mycket speciellt. Det var en sådan match som spelades stundtals utan domare, då ”Rolle” dömde Bolton och Arsenal samtidigt. 

Vid en av de domarlösa minuterna slutade både Preston och Charlton att spela, då det visade sig att Cirkus Scott kom dragandes med lejon, elefanter, hästar, akrobater och allt annat cirkusfolk. Alla sprang bort till cirkusen för att titta på detta otroliga skådespel med allt vad en cirkus innebär. Lille Kalle i Preston kom lite för nära lejonburen när lejonen röt och Kalle blev så rädd att han kissade ner sig. Kalle fick cykla hem och byta byxor och kom inte tillbaka den dagen. Preston fick spela med en man mindre men det gjorde inte så mycket då den lille vesslesnabbe Christer Andreasson öste in sju mål den dagen. 

  Den andra stundtals domarlösa matchen mellan Tommy Södergrens, Göran Vallentins och Rolf Petterssons Bolton, och de båda kanoniärernas Björn ”Nalle” Nordstrand och Bengt ”Bengan” Johanssons Arsenal, var en blandning av två tungviktare, mot den redan då strategiske och spelskicklige Tommy ”Tåmmen” Södergren och den lille snabbe teknikern Göran Vallentin. Dessutom fanns den urstarke Rolf Pettersson också i Bolton vilket ytterligare stärkte det laget. Det fanns dock inga lag som kunde stoppa Nalle och Bengan som öste in mål i varje match, och de blev också etta och två i skytteligan.

Nu var det ny vecka och nya matcher. Intresset var gigantiskt, och överallt på alla stans skolor gick snacket om vilka lag som skulle möta varandra i veckan. Denna vecka talade man om matchen mellan Wienna och Pro Patria. Skulle Lars Rehngren återigen ösa in mål eller skulle det fruktade kvarterslaget från Aleskogen med Ingvar Sandberg, Lennart Levin och Hans Johansson stå emot. Nu skulle den store målskytten upp till bevis, för nu mötte han riktigt motstånd. Matchen slutade oavgjort och det gjorde det mellan Ingvar och Lars också. 

Ett annat lag som också var fruktat var kvarterslaget kring Hallandsgatan, Skånegatan och Blekingegatan med Göran Bergström, ”Lillen” Karlsson, och Arne Bergström som tongivande. Laget hette Väster från början och vann alla sina matcher i den oorganiserade kvartersfotbollen som föregick ungdomsserierna. De kunde klart inte heta Väster bland sådana storheter som Atletico, Honved och Austria så det nya namnet blev Star. Göran Bergström öste in mål mot Atletico som var det största hotet mot seriesegern och spioner från Halmia var ute efter honom. Göran som var en fantastisk duktig fotbollsspelare blev Alet trogen i hela sin fotbollskarriär.

Nu var det dags för den stora avgörande matchen om vilket lag som var bäst i stan. Den matchen stod mellan Lars-Göran Karlssons och Krister Peterséns Milan och Stellan Anderssons Genua. Dessa tre spelare ansågs vara de bästa fotbollsspelarna i den generationen och Milan hade dessutom en fördel med stans bästa målvakt i ”Stisse” Johansson. Matchen slutade oavgjort 2 – 2 sedan Stellan kvitterat i slutminuten på ett för honom mycket ovanligt sätt att göra mål. Stellan nickade nämligen in en hörna, och att nicka var inte Stellans starkaste sida. Men när bollen i gengäld låg på fötterna, var det inte någon som tog den ifrån honom. Det oavgjorda resultatet mellan ungdomsseriernas båda giganter gjorde att ”snacket” levde vidare om vilket lag som var bäst i stan. 

  Generationen under hade också sina ”bäst i stan matcher” där klass och kvarterslagen var dominerande, med namn som Sampdoria, Udinese, Star och Fulham.  Den stora matchen i denna generation stod mellan Sampdoria och Udinese. 

Udinise hade de alltid spelskickliga Björn Andersson och Leif ”Liba” Svensson på topp, och i backlinjen härjade den hårdföre backen Jörgen Andersson, som var något opolerad med sitt ”klöffsande”. Udinese fick många frisparkar mot sig på Jörgen, som dock var en kämpe av det största slaget. Sampdoria kunde ställa ett starkt radarpar med Ingvar Flink och undertecknad som ett mycket målfarligt lag. Ingvar med sin teknik och jag med snabbhet skapade ständiga luckor i motståndarförsvaret. Sampdorias försvar hölls ihop av Ola Jacobsson, och Stig Brouzell, som var den mest samspelta lagdelen i hela seriesystemet.  Det var samma resultat, nämligen oavgjort 2-2 vilket gjorde att ”snacket” levde vidare. 

Så här fortlöpte det hela våren och hösten i flera år. Eldsjälarna kallade till spel efter sommarlovet och grabbarna kom mangrant till matcherna, och vem minns inte den klassiska avslutningen i Folkets hus festsal. Där delades ut guld, silver och bronsplaketter, men frågan är dock om inte de stora vinnarna blev bottenlaget Grimsby där alla spelarna fick en korv med bröd hos Gustafs. Vi som stod där med guldplaketter var trots allt lite avundsjuka på korven.

Denna fantastiska ungdomsrörelse fick dock ge vika för utvecklingen. Kattegattskolan skulle byggas där fotbollsplanerna låg och det fanns ingen annan plats i hela Halmstad som kunde ersätta civila flygfältet. Otaliga är de grabbar som i dessa sammanhang klätt sig i HBK-dräkten och några av dem är namngivna i berättelsen. De flesta spreds ut i de olika lag som fanns i stan som Alet, Örnia, Leikin, Centern, Nyhem och Halmia. 

Så fortgick pojklagsfotbollen i de olika lagen och en del fortsatte att spela i HBK och några stycken var de, som fick äran att ikläda sig HBK´s A-lagsdräkt. Inte alla valde fotbollen utan några grabbar som fostrades i ungdomsserierna nådde framgångar på andra områden. Främst av dessa är kanotisten Rolf Pettersson i Bolton med sina OS medaljer och anses vara Halmstads största idrottsprofil genom tiderna. Även Bengan Johansson i Arsenal nådde stora framgångar utanför fotbollen, där han med sitt handbollskunnande och ledarskap blev en legend inom svensk handboll. 

  Det fanns även några som totalt släppte idrotten men nådde en viss framgång inom andra områden. Jörgen Andersson den klöffsande backen i Udinese blev politiker med bostadsminister som fjäder i hatten, och Nalle Nordstrand Arsenal, ägnade sina talanger åt TV där han nådde stora framgångar med att starta TV4. Av alla fotbollsspelare kanotister, handbollsspelare och andra fenomen, skall jag nämna en som har en speciell plats bland alla oss grabbar i HBK:s ungdomsserie. Det är Ingvar Flink, som var med i HBK:s GULDLAG 1976. 

Avslutningsvis vill jag tacka alla dessa eldsjälar och grabbar födda på fyrtiotalet som gjorde detta gigantiska ungdomsarrangemang möjligt, och har gett oss minnen för livet, som är otroligt positiva. Alla jag pratat med har en liten historia om matcherna och livet omkring dem. Alla skrattar och är glada när vi pratar om HBK:s UNGDOMSSERIER. 

Rune Petersson